Ragnarök

Det kommer en vinter som kallas fimbulvinter. Då driver yrsnö från alla väderstreck. Tre vintrar följer på varandra utan sommar emellan. Kölden är bitter och vinden skär. Missväxt och svält råder. Under dessa år rasar strider i hela världen och allt rasar samman. Bröder dräper varandra av vinningslystnad. Barn av systrar bryter mot sed. Ingen skonar sin fader, ingen sin son. Det är yxtid, knivtid, kluvna sköldars tid, stormtid och vargtid.

Då skälver jorden. Bergen rämnar och jättinnorna störtar hjälplöst i havet. Fjättrar brister och Fenrisulven, som stått bunden i urminnes tider, sliter sig fri. Med käftar som gapar mot himmel och jord slukar han solen. Samtidigt jagar hans son Hate månen och sväljer dess ljus. Stjärnorna slocknar och mörker råder.

Midgårdsormen reser sig i vrede ur havets djup och krälar upp på land. Havet svämmar över och forsar ut. Samtidigt lossnar Nagelfar, skeppet som är byggt av döda människors naglar. Det styrs av jätten Hrym, och med sig har han jättarnas här. Yggdrasil skälver i sina rötter. Människorna vandrar skräckslagna vägen till Hel.

Samtidigt rider Muspells söner fram ur eldens rike. Främst rider Surt, med sitt svärd som lyser starkare än solen. Framför honom och bakom honom brinner världarna och när de rider över Bifrost, brister bron.

Då gal tuppen Fjalar i Jotunheims järnskog, eldröd och vild, hans röst som en storm över berg och is. Sedan gal Gyllenkamme i Asgård högt på himlens höjd och till sist hörs den sotfärgade tuppen gala djupt nerifrån Hel och med den vaknar de döda. Deras tre rop rister i världens rötter. Heimdall lyfter sitt horn. Han blåser i Gjallarhornet, och dess ljud ekar genom alla nio världar.

Det olycksbådande ljudet får Yggdrasil att darra och skaka och gudarna samlas. Oden rider till Mimer för råd, och ett sista ting hålls. Därefter slås portarna till Valhall och Folkvang upp och alla marscherar ut till den sista striden. Så bryter slaget ut på Vigrids tusenmilaslätt. Det är världarnas sista kamp.

Oden stormar fram mot sin dödsfiende Fenrisulven. Men ulvens käftar är som en bottenlös klyfta och Oden slukas levande. De fruktansvärda krafterna sluts om honom för evigt. Hans son Vidar träder då fram, tyst och mäktig för att hämnas sin far. Med sin tjocksulade sko trampar han ulvens underkäke mot marken och griper tag i överkäken och sliter besten i stycken.

Tor drabbar samman med Midgårdsormen. Hans hammare sviker honom inte och han krossar odjuret med Mjölner. Men inte utan pris ty ormens giftiga andedräkt slingrar sig kring honom. Tor vacklar nio steg och faller sedan död till marken. 

Heimdall och Loke spetsar varandra med sina spjut. Garm, ulven som vaktar Hels port, angriper Tyr. Tyr kämpar tappert men kampen är ojämn och Tyr slukas liksom Oden. Men innan Tyr dör, genomborrar han Garms hjärta inifrån. Så dör besten. Heimdall möter Loke i strid, två flammor som slår samman i ljus, lika starka. Båda brinner ut. Båda förgås. Frej står nu ensam kvar mot Surt men utan sitt magiska svärd som han sedan länge bytt bort för att vinna sin älskade Gerd. Beväpnad blott med ett hjorthorn går han döden till mötes. Surts eld är skoningslös och Frej tillintetgörs.

Slutligen svingar Surt sitt svärd och allt förtärs i eld. Jorden sjunker i havet. Världen sjunker tillbaka ner i Ginnungagap, det urtidliga tomrum som fanns före skapelsen. Allt är stilla.

Men när lågorna har falnat, när havet dragit sig tillbaka och askan lagt sig som en slöja över världen, reser sig en ny sol på himlavalvet. Jorden stiger åter ur havets djup grön, vacker och fridfull. Osådda åkrar spirar och växer, och solens dotter rider sin moders bana över en ny, klar himmel.  På Idavallen samlas de som överlevt. Balder och Höder återvänder från dödsriket. Tors söner Mode och Magne har undkommit och bär Mjölner i sin faders ställe. Vidar och Vale, Odens söner har även de överlevt. Likaså Odens broder Höner och de flesta av asynjorna. Och djupt inne i världsträdets skyddande skuggor, i Hoddmímis heliga lund, har två människor gömt sig undan lågorna. De heter Liv och Livtrase, och i dagg och mörker har de överlevt världens undergång. Ur deras liv spirar en ny mänsklig släkt. En ny gryning stundar, en ny värld ska spira, grön, klar och skön.

Men allt är inte glömt och ondskan har inte försvunnit helt. I fjärran, där dimma ligger tät över Nidafjällen, hörs ett vingslag. Nidhögg, den mörka draken, flyger över den nyfödda världen, med döda i sina fjädrar.

Så slutar sagan.
Så börjar den om.