Loke är vacker, lekfull och listig men också svekfull. Han har en ondsint och nyckfull natur och bryter såväl vikingarnas normer som naturens lagar genom att byta kön och förvandla sig till olika djur. Trots att han tillhörde släkten jättar så levde han bland gudarna i Asgård. I mytologin hängde allt på att gudar och jättar höll varandra i schack och med en fot i båda världarna var det ofta han som både rubbade och återupprättade maktbalansen.

Iduns äpplen

En kväll satt Oden, Loke och Höner under ett stort träd vid en brasa. De hade slagit läger för natten efter en lång dag och festade på en nyss slaktad oxe. Doften från det grillade köttet spred sig genom skogen och lockade till sig både djur och andra varelser. Ovetandes om att vara iakttagna skrattade och skålade gudarna medan lågorna fladdrade i mörkret. En av de som iakttog de var jätten Tjatse som högt ovan dem, dold bland grenarna satt i sin örndräkt. Han brukade ofta flyga över Asgård och speja på asarna. Även Tjatse var hungrig och såg chansen att stilla sin hunger. Med en snabb rörelse dök han ner från sitt gömställe och lyckades sno åt sig några av de läckraste bitarna av oxköttet. Loke, som var känd för sitt humör, blev rasande och grep en stor trädgren som han drämde till örnen med. Men det skulle han inte ha gjort. Tjatse som var både stark och listig, slog ut sina mäktiga klor och grep tag i Loke. Med ett kraftfullt vingslag lyfte han sedan från marken och flög iväg med Loke högt över trädtopparna. Lokes kropp slog mot både träd och klippor och han gnällde högt och bönade och bad om att bli nedsatt. Men jätten höll honom i ett fast grepp och sa ”Jag släpper dig inte förrän du lovar mig något” Loke som var både skakad och rädd lyssnade noga på Tjatses krav. Under sina besök i Asgård hade Tjatse fattat tycke för Idun och jätten ville ha både henne och hennes magiska äpplen och Loke skulle hjälpa honom. Loke insåg att han inte hade mycket val annat än att lova Tjatse att få sin önskan. Han svor en ed att han skulle föra Idun till honom och först då släppte jätten greppet om honom och lät honom störta ner mot marken. Blåslagen och modfälld återvände Loke till Asgård.

Dagen därpå sökte han upp Idun. Hon var precis på väg för att dela ut sina magiska äpplen och Loke frågade om han fick slå följe med henne. Med ett slugt leende berättade han för henne om några märkliga äpplen som han sett djupt inne i skogen som hon borde se. Kanske de var magiska liksom hennes. Iduns nyfikenhet väcktes och hon lät sig lockas med. Men när de kom till den avlägsna platsen, där skogen stod tät och mörk, väntade Tjatse på de i sin örndräkt och med sina kraftiga klor grep han tag om Idun och flög iväg med henne, tillsammans med hennes korg full av hennes gyllene äpplen, till sin boning i Trymheim.

Utan Iduns äpplen började gudarna snabbt att åldras och försvagas för asagudarna var inte odödliga men tack vare äpplena kunde de hålla sig evigt unga och starka men nu åldrades de och försvagades i rask takt. Oron spred sig och ett stort ting hölls. Det stod snart klart att Idun senast setts tillsammans med Loke och det var uppenbart att han låg bakom Iduns försvinnande. Loke gavs ett val: fantingen fick han hämta hem Idun och hennes äpplen igen eller så fick han böta med sitt liv.

Loke som alltid var snabb i tanken kom på en plan. Han sökte upp Freja och bad att få låna hennes falkdräkt. I den kunde han obemärkt flyga in i Trymheim och hämta hem Idun. När han nådde Trymheim var Tjatse ute och fiskade och Loke fann Idun inlåst i en mörk kammare, till sin lättnad såg han även att jätten inte hunnit äta upp alla hennes äpplen. Med en magisk formel förvandlade Loke Idun till en liten nöt och flög hem med henne och hennes korg med äpplen i näbben. Tjatse som var på väg tillbaka till sin gård fick syn på dem och även om Loke var förklädd till en fågel så kände Tjatse genast igen honom och satte efter honom i sin örnskrud. De flög i rasande fart men Loke hade ett försprång och I Asgård hade gudarna förberett sig. De hade samlat långa träspån vid Asgårds murar och så fort Loke hade flugit över dem satte de fyr på spånen. Eldsflammorna slog högt upp i luften och Tjatse hann inte stanna i tid, fjädrarna fattade eld och vingarna brann snabbt upp och han föll hjälplöst till marken. Där väntade Tor med Mjölner i sin hand och med ett enda kraftfullt slag gjorde han slut på honom.

Som ett minne av jätten kastade Tor upp hans ögon på himlen. Vissa säger att de blev till lysande stjärnor, medan andra hävdar att de förvandlades till solen och månen.