Tor och Utgårdaloke
Tor, åskans kraftfulle härskare. Högt värdeskattad för den befriande verkan på naturen. Blixt uppstår när hammaren Mjölner slungas mot jättarna. Järn möter sten. Tor höll styvt på ingångna eder och är snar i handling då svek och orättvisa anas. Med sina bockar Tanngnjost och Tanngrisne drar Tor ut på färder och uträttar storverk.
En eftermiddag spände Tor sina bockar Tanngnjost och Tanngrisne framför vagnen och dånade iväg med Loke vid sin sida. När solen gick ner över havet tog de mark vid en ensligt belägen bondgård. De bad bonden om härbärge och hälsades varmt välkomna.
Tor ledde in sina bockar i ett uthus och slaktade dem båda. Därefter flåddes de och lades i en stengryta. Tor erbjöd bonden, hans hustru och deras två barn Tjalve och Roskva att delta i måltiden. De slog sig alla ner till kvällsvard runt bordet. Tor hade vikt ut de båda bockskinnen på golvet och sa till de övriga att låta benen vara och kasta dem på hudarna. Tjalve fick en av bockarnas lårben och när ingen såg splittrade han det för att komma åt märgen.
Nästa morgon ville Tor och Loke ge sig av tidigt. Tor svingade sin hammare över benen på hudarna och med ett knakande kommer bockarna på fötter. Men vilken olycka! Tanngnjost var lam på höger bakben. Tor blev mäkta vred då han förstod att lårbenet hade splittrats. Han ropade på bonden och hans familj. När bonden såg Tors ögonbryn sänkas och hur knogarna vitnade i sitt hårda tag runt hammaren så var han nära att svimma av skräck och erbjöd Tor allt han ägde. Tor såg deras rädsla och lät sig blidkas. Han tog emot de både barnen Tjalve och Roskva som sina tjänare. De båda bockarna lämnades hos bonden så att Tanngnjosts ben kunde få tid till att läka. Istället lånade de bondens fiskebåt för att segla över havet till Jotunheim.
Det började att skymma när de nådde fram. De lämnade båten väl förtöjd och började vandra inåt land. Tjalve som var en kraftig yngling bar deras ränsel med mat. De kom snart in i en mörk skog och just innan det blev för mörkt för att kunna fortsätta fann de till sin lycka ett stort hus med en dörr lika bred som gaveln. De fyra trötta vandrarna steg in och kröp ihop intill varandra vid den ena väggen. Mitt i natten vaknade de av att hela huset skakade och de trodde alla att det var en jordbävning. Tor lyckades komma på fötter och föste vacklande in sina följeslagare till ett mindre rum. Sedan satte han sig i dörröppningen och höll hammaren i beredskap.
Så snart gryningen kom steg Tor ut ur huset och han blev mäkta förvånad då han bland träden fick se en enormt stor gestalt ligga i djup sömn. Jätten snarkade så att marken skakade. Plötsligt vaknade jätten tvärt, sträckte ut ena handen och plockade upp sin väldiga vante. Tor såg att det var den de hade tagit för ett hus under natten. ”Vem är du?” frågade Tor. Jätten svarade med en dånande röst ”Skrymer! Och jag behöver inte fråga vem du är. Det där röda håret och skägget skulle jag kunna känna igen var som helst”. Skrymer frågade om Tor och hans följeslagare önskade slå följe och de svarade ja. Så började Skrymer att knyta upp sin ränsel och äta frukost medan Tor och de andra gjorde detsamma.
Därefter föreslog Skrymer att de nog borde ha en gemensam färdkost och så blev det. Skrymer stoppade ner all sin mat i sitt knyte och slängde den över sin axel. Resten av dagen stegade Skrymer fram genom skogen med jättesteg medan de andra kilade efter som en samling små möss. När natten bröt in såg Skrymer sig om efter en plats att slå läger på och han valde ut en äng under en mycket stor ek. Skrymer sa att han ej skulle bry sig om kvällsvarden utan istället genast sova. ”Men ta ni matsäcken och hjälp er själva” sa Skrymer och föll genast i sömn. Han snarkade så att marken skakade och eklöven fladdrade och prasslade för varje andetag. Tor tog genast den stora säcken för att knyta upp den. Men hur han än slet, vred, ryckte och drog så kunde han inte få upp en enda knut. När Tor såg att arbetet var förgäves grepa han av en fruktansvärd vrede och tog sin hammare Mjölner och slog Skrymer i skallen med all sin kraft! Skrymer vaknade till och mumlade något om att ett löv hade fallit på hans huvud och stört hans sömn. Därefter frågade han Tor ”Har du och dina följeslagare ätit er kvällsvard nu så är det väl dags att sova, för vi har en lång väg att vandra i morgon.”
Den natten sov Tor inte en blund. I gryningen vaknade Skrymer och ville genast vandra vidare utan frukost. Han gav Tor och hans följe rådet att ej vara alltför kaxiga då de kom till Utgård. Skyndsamt stegade Skrymer sedan fram, men mitt på dagen skildes deras vägar åt. Tor, Loke, Tjalve och Roskva vek av åt öster medan Skrymer drog vidare åt norr. Mitt på dagen kom de slutligen fram till Utgård. Det var en mäkta stor borg omgiven av en väldig mur, med en grind så tung att Tor och hans följeslagare omöjligen kunde få upp den. Istället fick de ta sig igenom spjälorna. Inne i Utgårds borgsal satt jättarna bänkade längs väggarna. Tor stegade fram till den väldige jätten Utgårdaloke som gäckande frågande vad de fyra små piltarna hette. Tor blev mäkta förtörnad men presenterade artigt sig själv och sina kamrater. ”Ska den där pysslingen verkligen vara Asa-Tor?”, sa Utgårdaloke. ”Nåväl, låt oss tävla i tvekamper så vi får se er duglighet! Vad kan ni för idrotter?”
Loke som var uthungrad efter att ha fått vara utan mat sen två dagar utbrast: ”Jag kan en konst som jag är villig att tävla i! Jag tror inte att någon i denna sal kan äta en god och kraftig måltid snabbare än jag!” Utgårdaloke sneglade på Loke och sa: ” Ja det vore en bedrift. Vi ska pröva dig”. Han vrålade över borden att Låge skulle komma fram och mäta sig med Loke, och utan dröjsmål bars ett tråg in fyllt över randen med kött, ben och spad. Loke tog plats vid bordets ena ände, och Låge vid den andra. På en signal från Utgårdaloke började de båda att glufsa i sig maten så snabbt de kunde, med resultat att de kom att mötas ansikte mot ansikte mitt på tråget. Loke hade gnagt av varenda köttslamsa på benen och slickat i sig allt köttspad, men Låge hade slukat allt, köttet, benen, spadet och halva trätråget! Jättekungen frågade sedan vad Tjalve kunde. ”Jag är beredd att springa kapp med vem som helst” sa Tjalve. ”Löpning är en mycket ädel sport” sa Utgårdaloke och kallade fram en jättepojke vid namn Huge. Han sa att de skulle tävla om bäst av tre lopp. Men hur Tjalve än sprang kom Huge flera hästlängder före!
Utgårdaloke såg på Tor som tyst skummade av raseri. ”Nå, vilket konststycke ska du visa oss? Vi har hört så mycket om dina bedrifter.” ”Jag kan dricka vilken mästare som helst under bordet!”, vrålade den rasande Tor. Ett enormt stort horn bars då in. Tor grep om kanten med båda händerna och upptäckte att det var fyllt till brädden. ”Jag måste medge att jag aldrig sett ett dryckeskärl så stort och långt som detta”. ”Vi bedömer att en van drickare tömmer hornet i ett drag. Några män använder två, men ingen är så otörstig att han inte kan tömma det i tre drag”. Tor började svälja drycken i väldiga klunkar. Till slut så tappade han andan. Ingen skillnad syntes på vätskenivån. ”Bra drucket”, retades Utgårdaloke. Tor körde in kanten på hornet till tänderna, fast besluten att ta den väldigaste av alla klunkar, och han drack tills andan pressats ur honom. Den tredje gången tryckte han hornet halvvägs ner i strupen och sög en virvel så länge han förmådde. Nivån hade verkligen sjunkit men hornet var långt ifrån tömt. ”Bahh! Det smakar salt!”, spottade Tor fram, och slängde hornet ifrån sig.
”Din förmåga är uppenbarligen inte vad man fått oss att tro” sa Utgårdaloke. ”Ska du försöka dig på något annat?” Tor morrade, ”Vad som helst”. ”Vi har en lek här som våra pojkar brukar sysselsätta sig med när de vill göra sig märkvärdiga. Det är att lyfta upp min katt.” Tor och hans följeslagare blev plötsligt varse en katt vars kropp sträckte sig över hela salens bredd. Tor gick raka vägen fram till den och la höger hand under dess buk, och tryckte den uppåt så långt armen räckte till. Men varje gång han försökte lyfta katten, så krökte den rygg. Inte ens när han stod på tå och sträckte armar och fingrar så långt det gick, så hände det mer än att kattan lyfte en tass från golvet.
”Jag tänkte väl det”, sa Utgårdaloke. ”Kattan är rätt stor medan Tor är kort, ja rentav småväxt i jämförelse med storfolk som vi är vana vid.Tor fräste tillbaka ”småväxt är jag måhända, men låt nu någon komma fram och brottas med mig”! ”Ropa på gamla Elle, så ska Tor ta ett nappatag med henne. Hon har ofta fällt män som jag anser starkare än Tor”, sa Utgårdaloke. In kom en vithårig, rynkig, gammal gumma med krökt rygg. Tor cirklade runt henne och tog ett grepp om midjan. Ju mer Tor bemödade sig, desto fastare stod den gamla damen Elle. Sedan började Elle själv att söka grepp, och när hon märkte att Tor var en smula ostadig på foten brottades hon allt våldsammare. Det dröjde inte länge förrän hon tvingat åskdundraren på knä. Utgårdaloke steg fram. ”Det räcker”, befallde han. Kom nu och sätt er för att äta, dricka och festa. De fyra resande satte sig nedslagna vid bordet och festade resten av kvällen.
Följande morgon begav sig Tor, Loke, Tjalve och Roskva iväg. Utgårdaloke följde dem en bit ”Nu när vi är utanför Utgårds murar så ska jag inviga dig i en hemlighet, och så länge som jag lever så kommer du inte innanför dessa murar igen”. sa Utgårdaloke till Asa-Tor. ”Första gången jag mötte dig var jag förklädd till jätten Skrymer. Matsäcken hade jag förseglat med magiska remmar. Då du sökte krossa mitt huvud med hammaren så höll jag en stor stenklippa framför, och förvrängde din syn så att du inte såg den! Samma sak med tävlingarna! Ta den första som Loke deltog i. Hans motståndare Låge, ja det är den brinnande elden som med lätthet slukar mer än er alla. ”När Tjalve sprang mot pojken Huge ställde han upp mot min egen tanke. Och du själv Tor! Du drack ur hornet och tyckte att du hade föga framgång. Men dess spets var nedstucket i havets djup, och när du kommer till kusten ska du se tidvattenmärket och själv märka vilka väldiga klunkar du drack. När sedan kattens ena tass lämnade marken så skrattade vi alla. Den kattan var självaste Midgårdsormen, och vi vet ju alla vad som händer när dess stjärt lämnar dess mun. Ragnarök, undergången, är då över oss! ” Lika märklig var brottningen. Ingen man har och ingen man kommer att undgå att besegras av den gamla damen Elle. Hon är den oundvikliga ålderdomen. Du bör tänka på allt detta och inte komma åter, ty jag ska vara beredd att försvara min borg med liknande och därtill starkare trolldom.
Tor blev rasande och svingade vilt sin hammare för att dräpa Utgårdaloke, som dock försvann i tomma luften, liksom den väldiga stenborgen Utgård! Modstulna begav de sig tillbaks till Tjalves och Roskvas gård. Bocken Tanngnjost var helt återställd och de hämtade Tors vagn, spände för bockarna och for vidare med åska och blixt.