Frej och Gerd

Från Odens högsäte, Hlidskjalf, i Valhall kunde man blicka ut över alla världar och se allt som hände. För detta krävdes en vis man, och därför fick inga av de andra gudarna vara där. Men en dag smög sig den unge Frej olovandes in och satte sig i Hlidskjalf.                    

När Frej riktade sin blick mot Jotunheim, jättarnas land i norr, fick han syn på en mäktig boning. Där gick en jungfru över en stenlagd borggård mot en dörr. När hon lyfte sina händer för att öppna dörren så uppstod ett skimrande sken kring hennes gestalt. Jord, hav och himmel syntes därvid klarare. Hennes namn var Gerd, och trots att hon var av jättars ätt utstrålade hon all denna skönhet.

Frej vacklade, sjuk av kärlek, iväg från Odins högsäte och låste in sig i sin borg. Han kunde varken äta, tala eller sova på flera dagar. Detta var mäkta allvarligt eftersom även naturen led med den plågade guden. Vissna löv seglade sorgset ned utanför fönstret medan Frej låg håglös och tomögd i sin säng. Man skickade efter hans barndomsvän Skirner för att ta reda på vad som stod på. Skirner bönade och bad om att få veta vad som plågade Frej. För Skirner anförtrodde sig Frej. ”Ingen kan hjälpa mig,” sa Frej. ”Ty inte bara Odin utan även alverna kommer att motsätta sig det jag vill. Jag vill ha jättinnan Gerd, Angerbodas och Gymers dotter, till maka. Alltsedan jag såg henne från Odins tron känner jag att jag inte kan leva utan henne.” 

Skirner ville hjälpa sin vän och oroade sig även för den döende naturen. Han bestämde sig för att bege sig till Jotunheim för att, för Frejs räkning, fria till Gerd. För att lyckas med uppdraget begärde Skirner att få låna Frejs häst samt Frejs svärd, svärdet som kunde strida på egen hand. Den natten for Skirner genom rymden till Jotunheim. Han färdades över fjällen för att komma till jättarnas värld och lyckades passera den magiska eldmuren som omgav Hindarfjällets topp, där valkyrian Brynhild låg försänkt i sömn. Hovarna smällde ljudligt mot jätten Gymers stenlagda borggård när han slutligen nådde sitt mål.                   

”Vem kommer genom rymden?” dånade en röst. Jätten Gymer stod med händerna vilandes mot höften och betraktade honom. ”Är du av asaätt, eller ättling till vaner och alver?” ”Ingetdera. Mitt namn är Skirner och jag kommer med bud från Frej om Gerds hand.”

”Vad erbjuder Frej för min hand?” frågade Gerd, som stod i fönstret till sin kammare. Ljuset strömmade inifrån rummet ut över den klängande vinrankan, och hennes vackra gestalt framträdde än klarare i den dova, tunga borggården. ”Elva gyllene äpplen och en magisk ring,” svarade Skirner. Men hans erbjudande imponerade inte på Gerd. Vare sig ringen Draupner, som gav ifrån sig åtta guldringar var nionde natt, eller några andra gåvor dög. Gerd visade sig svår att övertala, hon sade att hon hade tillräckligt med egendomar. Den enda brudgåvan som kunde tänkas duga var Frejs svärd. Skirner blev bestört, för att lämna svärdet i jättarnas händer betydde stor fara för dem alla. I ren desperation grep Skirner nu till våld och hotade med att hugga huvudet av henne om hon inte gjorde som han sade och gick med på att gifta sig med Frej. Han tog även till sina värsta hot i form av magiska förbannelser som skulle leda till de mest förfärliga öden. Men Gerd skrämdes inte så lätt och motstod alla hot som Skirner skrek ut. Hon stod på sig. ”Brudgåvan är alltjämnt Frejs svärd!”

Till slut överlämnade Skirner svärdet och återvände till Vanaheim, där Frej väntade. ”Gerd säger ja till gifte med dig,” meddelade Skirner. ”Om tre dagar ska ni båda mötas på ön Barre. Där ska er förening ske. Men ditt svärd äger nu jättarna.”

Så miste Frej svärdet som skulle ha kunnat rädda honom i Ragnarök och istället blev han dräpt av sin egen klinga. Men det är en annan berättelse.