Balders dröm

Balder, en av Odins söner, var den mest älskade av alla gudarna. Om honom fanns idel gott att säga och honom lovorda alla. Han var så fager att skåda och så bjärt, att det lös om honom. Men Balder hade börjat plågas av onda drömmar. Varje natt hemsöktes han av syner om sin egen död. Drömmarna var så starka och skrämmande att de inte gick att ignorera.

Gudarna oroade sig och samlades för att finna råd. Odin, bestämde sig för att bege sig till dödsriket, Hel, för att söka svar. Han sadlade sin åttafotade häst Sleipner och red genom mörka dalar och ned i dödens rike. Där fann han völvans grav, täckt av frost och mossa. Genom trollformler väckte han henne till liv. ”Vem stör min vila?” frågade völvan, hennes röst som en kall vind från det förgångna.
”Jag är Oden,” svarade han, ”och jag söker visdom om min sons öde.”Motvilligt började völvan tala. Hon bekräftade att en stor sorg väntade Asgård och att en plats redan ställts iordning åt Balder i Hel och att han snart väntades komma dit. Oden försökte fråga mer, men völvan föll tillbaka i sin eviga sömn.

Modstulen återvände Oden till Asgård med det dystra ödes beskedet. För att förhindra denna tragedi tog Frigg, Balders mor, saken i egna händer. Hon reste genom alla världar och bad varje ting och varelse att svära en helig ed att aldrig skada Balder för att försöka skydda honom från hans öde. Eld, vatten, sten, metaller, växter, sjukdomar och djur, alla lovade att de inte skulle orsaka Balder något ont ty alla älskade de honom. Men Frigg förbisåg en liten och oansenlig mistel, som hon ansåg vara för svag och betydelselös för att avkrävas en ed.

Med Balders säkerhet tryggad började gudarna känna sig lättade. Balder var nu osårbar och de roade sig genom att kasta spjut, stenar och andra föremål på honom, bara för att se dem studsa av utan att göra honom någon skada. 

Men Loke, svekets och listens mästare, kunde inte stå ut med Balders glädje. Förklädd till en gammal kvinna begav han sig till Frigg och frågade: ”Finns det verkligen inget som kan skada Balder?” Frigg svarade utan misstankar: ”Ingenting, förutom en liten mistel som växer väster om Valhall. Den tyckte jag var för ung för att kräva en ed av.”

Loke log i hemlighet och gav sig genast av för att finna misteln. Han plockade den och gjorde en pil av dess grenar. Därefter begav han sig till platsen där gudarna lekte och fann Höder, Balders blinde bror, stå vid sidan utan att delta. 

Loke sade till honom; Varför skjuter du inte på Balder? Höder svarade att han inte kunde se var Balder var. ”Dessutom är jag vapenlös”. ”Hedra du också Balder”, manade Loke. ”Skjut på honom med det här spöt. Jag ska hjälpa dig”. Med Lokes hjälp sköt Höder mistelpilen, som träffade Balder rakt i hjärtat. Balder föll död till marken, och tystnaden lade sig som en tung mantel över Asgård. Frigg skrek i förtvivlan, och alla samlades runt Balders livlösa kropp, fyllda av sorg och chock.

Gudarna förde Balders kropp till hans stora skepp, Ringhorne, för att ge honom en värdig begravning. Skeppet var så stort och tungt att ingen kunde skjuta det i sjön, tills jättinnan Hyrrokkin kallades dit. Hon anlände ridande på en varg och med ormar som tyglar och med ett enda kraftfullt tag knuffade hon skeppet ut i havet.

När Balders kropp lades på bålet brast hans hustru Nannas hjärta, och hon dog av sorg. Hennes kropp lades bredvid Balders, tillsammans med hans häst och många skatter. Oden lade sin magiska ring, Draupner, på bålet och viskade något i Balders öra – ord som ingen någonsin skulle få veta. När skeppet sattes i brand och seglade ut över havet, fylldes luften av sorgens lågor.

Även efter Balders död gav gudarna ändå inte upp hoppet. Oden sände sin son Hermod till Hel för att förhandla om Balders återkomst. I nio dagar och nio nätter red Hermod genom mörka djupa dalar och han såg ingenting förrän han kom till ån Gjöll och red över Gjallarbron, bron som leder till dödsriket och är täckt med glänsande guld.

Efter en lång och farofylld resa nådde Hermod helskinnad dödsriket och bad Hel att låta Balder återvända. Hel gick med på det, men på ett villkor: att allt i världen, både levande och dött, måste gråta för Balder.

Och det gjorde de, alla utom en gammal jättinna vid namn Töck, som vägrade fälla en enda tår och därmed var Balders öde beseglat. Det sägs att Töck i själva verkat var Loke i förklädnad. Så blev Balder dömd att stanna i Hel till Ragnarök, då han skulle återvända för att bringa ljus till en ny värld.

Och så slutar sagan om Balders dröm – en berättelse om ljus och mörker, kärlek och svek, och det obevekliga ödet.