Tors fiskafänge -kvädet om Hymer

När gudarna kom tillbaka från jakt var de sugna på fest men allt mjöd och öl var slut. Med hjälp av spådom fick de fram att havsjätten Ägir var skicklig på att brygga och kunde förse dem med dryckjom. De begav sig till Ägirs hall och där satt Ägir glad som ett barn och nöjd med livet. En glädje som Tor snart gjorde slut på då han barskt beordrade honom att genast brygga stora mängder mjöd till dem. Ägir vågade inte säga emot men hoppades få hämnas och svarade ”Jag har ingen kittel som är stor nog för er. Om du skaffar mig en lämplig kittel så ska jag brygga mjöd till er så det räcker och blir över”.

Ingen visste var en sådan kittel fanns förutom den trofaste Tyr som berättade att hans far, jätten Hymer, ägde en kittel som var en mil djup. ”Tror du vi får låna kitteln?” frågade Tor. ”Ja, men bara om vi brukar list” svarade Tyr.

Tor och Tyr gav sig därpå iväg österut. De kom nästan till världens slut och där på ett berg vid havet stod Hymers hall. Den första de mötte var Tyrs hemska farmor som hade niohundra huvuden. En fasansfull varelse. Därefter kom Tyrs mor fram som var desto fagrare. Hon bjöd dem på en välkomstbägare varpå hon uppmanade dem att gömma sig i en av kittlarna då hennes man inte alltid uppskattade besök. 

När Hymer kom tillbaka från skogen med istappar som klirrade i det frusna skägget berättade hans fru för honom att deras son hade kommit hem på besök och i följe hade han bergbornas fiende, människornas vän och Midgårds väktare. ”Ser du att de sitter vid salens gavel gömda bakom en stolpe?” Hymer glodde så barskt att stolpen brast och takbjälken ovanför föll ned. Då krossades åtta kittlar, men en var särskilt stark och fram under den kröp Tor och Tyr fram. Hymer anade ugglor i mossen men beordrade som god sed krävde när man fick gäster att tre oxar skulle slaktas och kokas för att bjuda gästerna. Tor överraskade sin värd genom att ensam glupskt sluka hela två oxar. Hymer förfasades över Tors aptit. ”I morgon torde vi få äta vad vi fångar i havet”, sa Hymer förargat. Sedan gick de alla för att sova.

Följande morgon före gryningen steg Hymer upp och Tor följde skyndsamt efter. Hymer ämnade sin vana trogen att fiska och Tor ville med. ”Du ser för klen ut för att sköta en åra” muttrade jätten. ”Du kommer att bli förvånad” sa Tor. ”Men vad ska jag ha för bete?” Hymer nickade tjurigt mot inhägnaden där hans ståtliga oxar betade och där det fanns stora mängder av dynga. Tor valde att missförstå honom och skar snabbt av halsen på huvudet på en av oxarna och hoppade i båten. ”Det var illa nog, det du åt”, sa Hymer. ”Men det här var värre.” 

Hymer rodde i fören och såg surmulet på Tors bakre åror, men hur Hymer än försökte så kunde han inte ro bättre än sin följeslagare. Efter en stund slutade jätten ro och ville fiska. Hymer drog raskt upp två valar men Tor var inte imponerad utan ville ro vidare. ”Vila dig du så ror jag ensam” sa Tor när Hymer protesterade. Hymer bet sig i läppen och de fortsatte i rask takt ytterligare längre ut. 

”Det här är tillräckligt långt” ropade Hymer. Men Tor vägrade fortfarande att stanna och Hymer måste på nytt ro. Till slut utbrast han, ”Sluta! Vi är redan långt in på Midgårdsormens område. Här är farligt att stanna!” ”Här kan vi vänta oss de bästa fångsterna. Släng ut linorna” ropade Tor nöjt och greppade Hymers största spö. Det här duger för mig sa han och fäste oxhuvudet stadigt på kroken. 

Hymer ville till varje pris undvika att trassla in sig med världsormen om han kunde undvika det, så han lät fisket bero på dessa vatten. Djupt därnere låg Midgårdsormen och lurade och när han fick syn på oxhuvudet med guldhornen, svalde han genast betet och kroken trängde in i strupen. Världsormen hostade och en väldig luftbubbla höll på att få jättens båt att kantra. Tor slet så händerna skinnflåddes och smärtan gjorde honom rasande. Han samlade all kraft han hade och tog spjärn med hälarna så hårt mot båtens botten att fötterna gick rakt igenom plankorna. Ändå släppte Tor inte sitt grepp utan halade upp ormen till ytan. Det var en faslig syn. Blodet isades då Tor blängde ner på Midgårdsormen och den väldige besten stirrade tillbaka. Hela tiden svallade havet våldsamt. Hymer som var stel av fasa grep en kniv och skar med några kraftiga hugg av fiskelinan. Ormen sjönk tillbaks ner i havsdjupet.

Tor lyfte sin hammare i fruktansvärd vrede. Hans byte hade i segerns ögonblick gäckat honom och Tor hade glömt de förödande följder som spåtts om Midgårdsormens stjärt vreds ur dess mun. De rodde tillbaka i tystnad.

Väl tillbaka på land var Hymer mycket förargad och ville ännu en gång tävla med Tor om vem som var starkast. ”Du är bra på att ro”, sade han. ”Men är du stark nog att krossa den här glasbägaren?” Tor antog utmaningen och kastade bägaren med en våldsam kraft in i en stenstolpe, stolpen brast av kraften men bägaren bars oskadd tillbaka. Tor anande oråd varpå Tyrs mor böjde sig fram mot honom och viskade ”Kasta bägaren mot Hymers huvud, det är hårdare än sten”. Tor tog i allt han hade och slungade åter iväg bägaren rakt mot Hymer. Jättens huvud höll för kastet men bägaren gick i bitar. Hymer kände sig besegrad. ”Det som var mitt är nu ditt”, sa han sorgset när han plockade upp skärvorna av sin älskade bägare. ”Kitteln är er om ni kan släpa ut den ur min sal”. 

Det var lättare sagt än gjort. Kitteln var så tung att Tors fötter sjönk rakt ner genom golvet. Men tillslut fick han ett stadigt grepp om kitteln, lyfte den över huvudet och stegade ut ur hallen i sällskap av Tyr. De hade inte kommit långt innan de märkte att Hymer och hans anhang hade följt efter dem. Tor satte ner kitteln och grep tag i Mjölner. Med kraft svingade han sin hammare mot flocken och strax hade Mjölner klyvt skallarna på dem alla, även den tjockhuvade Hymer.

Tillbaka i Asgård hyllades Tor och Tyr för sin bragd. Den väldiga kitteln lämnades över till havsjätten Ägir, som bryggde det smakligaste mjödet i hela världen. Sedan hölls en stor fest i Asgård.